En himmel full av stjärnor

De som känner mig vet att jag alltid har haft ett ganska häftigt humör. Men trots att jag visste om det, så kunde jag inte stoppa det när det väl kom. Så istället för att fortsätta bråka så gick jag ut på en promenad för att lugna ner mig. Jag hade en särskild plats dit jag gick när jag kände att jag var så där arg så jag bara hade dumma saker att säga. Vid stadens vattentorn la jag mig mitt på åkern, tittade på stjärnorna och förde samtal med mig själv om hur dumma alla var. Tillslut, när stjärnorna vänligt hade blinkat till mig i nån timme och försäkrat mig om att de hade lyssnat och förstått hur jag kände, gick jag hem. Då hade även mammas ilska gått över och vi kunde kramas och gråta lite tillsammans.

De där stunderna utomhus har alltid gett mig goda minnen, trots att de alltid uppstod under arga stunder. Jag tyckte om tystnaden, lugnet och stjärnorna. Därför kände jag värmen i hjärtat av minnet från dessa stunder när jag på vägen hem ikväll upptäckte att kvällen var stjärnklar och stjärnorna blinkade. Så jag stannade upp i två minuter och bara tittade på stjärnorna, som vänligt blinkade tillbaka precis som när jag var liten.

20120914-222541.jpg

Det här inlägget postades i Personligt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Vad tycker du om inlägget? Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s