En räddare i nöden?

20111002-000031.jpgFör ett par dagar sedan så jag kom ut i köket såg jag en man sitta i granbuskaget mellan vår och grannens tomt. Först tänkte jag att det nog var någon som skulle mäta eller kolla upp något inför vårt kommande husbygge och tänkte inte mer över det. Efter en stund när jag gick förbi fönstret igen var mannen kvar på samma ställe. Men den här gången halvlåg han ner med benen upp i luften och såg ut att försöka ta sig upp. Så jag sprang ut för att se om han var skadad. Det visade sig att det var en gammal parkinsonsjuk man som bodde två hus bort. Han var inte skadad, men lite medtagen och hade småsår i ansiktet. Eftersom jag hade Lilla A med mig fick min man hjälpa honom hem till huset där hans oroliga fru berättade att han varit efterlyst sen 21 kvällen innan och att de varit ute och letat efter honom. Det var flera timmar sedan han skulle ha tagit sin medicin.

Mannen hade tydligen varit på en föreningsträff med andra parkinsonsjuka i stan, men sen aldrig dykt upp hemma, vilket betyder att han måste ha suttit fastklämd mellan granbuskarna sen kvällen före.

Jag gjorde precis det varje vettig människa skulle ha gjort, nämligen sett till att mannen var ok, att han inte behövde sjukvård och se till att han kom hem som han skulle. Ändå mottog jag igår en jättevacker bukett med rosor och liljor som tack från hans dotter för att de tyckte jag varit så ovanligt hjälpsam och snäll mot hennes far. Värmer om hjärtat ♥

Det här inlägget postades i Personligt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Vad tycker du om inlägget? Kommentera:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s